R.I.P Daddy <3
Oj så länge sen det var jag skrev..
Mycket har hänt sen dess, väldigt mycket. Jag har fyllt 18, askul :) hade fest den 20 september och träffade lite nytt folk, en jättesnäll och söt kille, tyvärr inget förhållande men han är guld värd ändå :)
Sen.. tisdagen den 7 oktober hittade jag och min lillasyster våran pappa hängd i tvättstugan i våran villa. Han mådde dåligt, men varken jag eller någon av mina fem syskon trodde att det var så här illa att hans liv skulle ta slut så fort, på det sättet också. Han var med själv om det när han va runt 24 år, så jag förstår inte varför han utsatte sina egna barn för samma sak. Och det lär jag nog aldrig få veta...
Jag känner inte så mycket sorg faktiskt... Mer ilska. Mamma flyttade tillbaka från Gotland också, vi bor kvar i huset och det verkar gå bra för mina syskon också.
Jag förstår nog fortfarande inte vad det var som jag såg den där tisdagskvällen. Hans ansikte som inte var något, inte glatt inte ledsen, inte sur.. Det var bara tomt, inget alls liksom...
Kommer ni ihåg "Han"? Allafall Han och den killen jag träffade på min fest, dom två har lärt mig en väldigt viktig sak; Acceptera. Han, Han sa att jag skulle acceptera att Han inte ville vara tillsammans med mig längre, acceptera att Han stöter på andra. Det tog ett tag, men nu har jag accepterat det. Och han den andra, JJ, han sa att jag skulle acceptera att Han inte va min pojkvän längre, men också acceptera att han själv inte ville ha ett förhållande och behöver vara själv ibland. Nu har jag accepterat det.
Varför jag kom in på det här var att just det där med att acceptera saker och ting. Jag har accepterat min pappas val. Accepterat valet som han gjorde.
Life goes on
/ E-K
Mycket har hänt sen dess, väldigt mycket. Jag har fyllt 18, askul :) hade fest den 20 september och träffade lite nytt folk, en jättesnäll och söt kille, tyvärr inget förhållande men han är guld värd ändå :)
Sen.. tisdagen den 7 oktober hittade jag och min lillasyster våran pappa hängd i tvättstugan i våran villa. Han mådde dåligt, men varken jag eller någon av mina fem syskon trodde att det var så här illa att hans liv skulle ta slut så fort, på det sättet också. Han var med själv om det när han va runt 24 år, så jag förstår inte varför han utsatte sina egna barn för samma sak. Och det lär jag nog aldrig få veta...
Jag känner inte så mycket sorg faktiskt... Mer ilska. Mamma flyttade tillbaka från Gotland också, vi bor kvar i huset och det verkar gå bra för mina syskon också.
Jag förstår nog fortfarande inte vad det var som jag såg den där tisdagskvällen. Hans ansikte som inte var något, inte glatt inte ledsen, inte sur.. Det var bara tomt, inget alls liksom...
Kommer ni ihåg "Han"? Allafall Han och den killen jag träffade på min fest, dom två har lärt mig en väldigt viktig sak; Acceptera. Han, Han sa att jag skulle acceptera att Han inte ville vara tillsammans med mig längre, acceptera att Han stöter på andra. Det tog ett tag, men nu har jag accepterat det. Och han den andra, JJ, han sa att jag skulle acceptera att Han inte va min pojkvän längre, men också acceptera att han själv inte ville ha ett förhållande och behöver vara själv ibland. Nu har jag accepterat det.
Varför jag kom in på det här var att just det där med att acceptera saker och ting. Jag har accepterat min pappas val. Accepterat valet som han gjorde.
Life goes on
/ E-K
Kommentarer
Postat av: Anonym
Varför mådde din far dåligt?
Trackback
