bara arg.
Jag har kunnat umgås med honom normalt för en gångs skulle, så ger han mig den där pussen... faaan..
Jag är nog som den där personen i boken vi läser på svenskan "möss och människor". Jag är precis som Lennie, jag har inget förstånd. Jag kan inte tänka själv, folk måste säga till mig vad jag ska göra, jag kan inte tänka själv.
Så jag började ringa igen, ofta. Sådär jobbigt ofta som han tycker. Är fortfarande svartsjuk, kan inte släppa. Jag kan inte. Jag kan inte tänka själv, han måste säga åt mig. Han måste säga att jag ska sluta ringa honom. Han måste tala om för mig att sluta reta mig på henne. Hon den dära saken...
Men varför. Han har sagt åt mig så många gånger att jag ska sluta med saker, men jag gör det inte. Fan att jag inte kan tänka själv. Men några saker har jag tänkt på.. Många gånger har det slagit mig att jag kanske är schizofren.. Känns som det när man är ensam och med honom. Jag säger så mycket som jag inte menar, som jag inte kommer ihåg sen. Gör till och med saker som jag inte menar och kommer ihåg... Det är väl fan inte normalt? Helvete för allt nu...
Varförö pussade han mig? Han visste att det skulle bli så här... Det visste han mycket väl. Och han vet hur det kommer bli om han... med henne.. ni vet.. Det vet han mycket väl vad som kommer hända då..
Helvete för kärlek.
Sleep tight
/ E-K
hur ska jag veta?
Jag har en hel hög med frågor.
Hur ska jag veta vad som är sanning och vad som är lögn? Vad kan man lita på? Vem kan man lita på? Var det bara för att försöka vara snäll mot mig för han kände skuldkänslor eller var det äkta?
Seriöst, jag kan inte få ut honom ur mitt huvud, hur mycket jag än vill. Han finns alltid där, han är en del av mig. Min vän, min kärlek, min älskare, mitt liv. Förlåt för det jag gjorde, hoppas att han vet det. Av tre ord, som man inte ens menade, förstördes allt som man hade. Betygen höjdes asmycket när han kom tillbaka från sina fyra månader i Kina. Mina betyg höjdes från medel till bäst i klassen, jag var så lycklig att han var hemma igen och var min. Men sen... nu, det är påväg ner igen. Jag är deppig på lektionerna, tänker bara på vad han gör, ifall hon är iblandad, jag tänker på om han tänker på mig, eller på henne. Varför kan jag inte släppa?
Jag erkänner, jag gråter fortfarande över honom, det gör jag. Jag har fortfarande sömnproblem, det har jag. Jag älskar honom fortfarande... det vet jag inte. Om vi säger så här, just nu älskar jag honom lika mycket som han älskar mig.
Ska man börja köra hans stil att vara med någon i klassen som man träffar varje dag? Någon som man vet gillar än och har känslor? Ska jag vara iskall, bitter mot honom eller ska jag fjäska satan och böna och be och säga hur mycket jag älskar honom? Och mina vänner... De jag hade, lyssnar inte längre. Eller de låtsats väl lyssna, men skiter i vad som händer omkring..
Fuck this, vad ska jag ta mig till?
Sleep tight
/ E-K
trött
Var på Grönan en snabbis, lite kul faktiskt. Har varit med Han hela helgen, det har varit underbart faktiskt. Härligt att få prata med honom och umgås.
Blev precis kalr med engelska projketet som jag arbetat med ett tag. Hoppas hon blir nöjd.
Nu är det dags att sova
Sleep tight
/ E-K
and you are?
Ingen aning om vad som ska hända idag...
Hur som hellst. Idag hade jag tänkt att prata om vänner för en gångskull istället för Honom.
Vän, friend, ami, freund, amico, amigo, ystävä. Hur ska en sån vara? Om man bara pratas vid på msn och träffas mycket sällan, är man vänner då? Säger en vän att hon/han ska höra av sig men skiter i det, är det en vän då?
Lämnar vänner folk i sticket när man har det svårt? Jävligt många frågor, men aldrig några svar.
Jag förstår inte vad jag har gjort, eller vad som är problemet med mig. Jag känner mig så påträngd varje gång jag är med dom, utanför liksom. Är det så? Är jag utanför och mobbad? Vad är det som gör mig att jag inte passar in? Varför kan dom inte acceptera mig och låta mig vara med istället för att vara falska mot mig för att få mig gladare. Vad har jag gjort? Har jag svikit dom? Isåfall, är jag jätteledsen för det.
Jag är jätteledsen för det jag har gjort mot dom, fast jag inte vet vad det är jag ber om ursäkt för...
Hur som helst, så önskar jag mig er som riktiga vänner som man umgås med mer än bara en gång varannan månad.
Förlåt
/ E-K
fortfarande torsdag.
Jävla fan! Jag är så arg så arg så arg så arg på honom, på mig och på vafan som hellst! Vafan!
Han dissar ju, "jag kanske slår en signal sen" "mm hej" .. helvete!
Jag vet inte vad man ska säga, jag berättade för honom hur jag känner, hur jag mår. Han säger att han vill vara min vän men varför behandlar han mig inte som en då? Man kan komma i konflikter med sina vänner också, men behandlar han sina vänner så här så tycker jag synd om dom. Fan ta honom! Helvete på allt..
fan vad mycket svordomar det blev..
Jag vet inte om jag är så arg att jag gråter eller om jag gråter så mycket så jag blir arg!
Fan, fan, fan, fan. Vad har jag gjort världen för att bli lämnad av alla?
jävla skit också..
/ E-K
torsdag
Hej
Att känlsor kan ändras så jävla fort ibland. Ena sekunden älskar man någon, andra hatar, sen är det liksom inget mer med det. Att han orkar dra till med sitt ironi hela tiden, damn! Man sitter där, försöker prata med honom men direkt man ställer någon fråga eller nått sånt så tar han bara upp allt ironsikt, "såklart jag ska ligga med henne, jag ska nog fria till henne också", "nej nej men det har jag aaaaaldrig sagt, nej nej" Är alla killar så? Damn man ska nog bli lesbiskt, tjejer förstår tjejer mer... För inte fan kan man snacka med en kille, alla verkar vara så ovettiga.
Ljuger alla killar så mycket? Och är så ironiska? Eller är det bara mot mig?
Helvete för det här.
Han fick tillbaka ringen också, så han kan ge den till någon som han älskar och kan lyssna och prata med utan att leka rolig och vara ironisk. Någon som han bryr sig om hon mår dålig och behöver prata istället för att göra narr av en.
Fan för honom, fan för mig, fan för det som jag har haft!
/ E-K
jag hatar att jag älskar dig, jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.
Halloj!
Hmm, onsdagkväll, trött som stryk.
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, var med honom idag. Tittade på Simpsons, började strula, hade sex. Fan detta är jobbigt. Hur vet jag om han älskar mig eller inte? Sen fick man höra "kompissex" och då sket det sig ganska regällt. Men ändå så ångrar jag inte vad som hände. Jag tror jag börjar förstå honom mer och mer, känlsorna som är i berg- och dalbanan, friheten han söker. Men jag är inte säker än, undrar om han är det. Om han är säker på det här.
Hur vet jag om han kommer tala sanning när/om han vill ha mig tillbaka? Jag vet, förlåt mig. Jag vet att det låter sjukt att jag accepterar att han får lägga undan sina känslor nu och ta fram det sen när han har hållt på med fler. Men det är svårt att släppa någon som man har älskat varje dag i 28 månader.. Även fast jag kanske inte har sagt det hela tiden hur mycket han betyder för mig, hur starka mina känslor är, hur mycket jag älskar att vara med honom. Och nu kan jag inte få honom att förstå det... Hur mycket han betyder.
Jag vet heller inte om jag borde ge upp hoppet att få honom tillbaka eftersom han säger "vi får se.." vad ska man tolka det som? Hans vänner säger att han har gått vidare, låtit tåget gå med mig kvar på perrongen, det gör försig mina vänner också.. Men han säger bara "vi får se sen" och mitt hjärta säga "han kommer komma tillbaka igen". Vad ska man egentligen lita på? Vänner, han eller hjärtat?
För tillfället gör hjärtat ont, hjärtat är inne på sjukhuset av för starka slag känns det som. Jag ser det framför mig, hur ett hjärta ligger i en sjukhussäng, med pumpar och massa maskiner bredvid sig och ett bandage. Stackars mitt lilla hjärta, det har väldigt ont nu...
Borde jag sluta helt med honom? Gå vidare och glömma? Så många frågor, men inga svar...
Sleep tight
/ E-K
Funderare
Tja tja!
En än dag har gått och jag har ägnat alla mina tankar åt honom som vanligt. Tänker han lika mycket på mig eller bara på henne eller någon annan? Hur ska jag veta? Hur ska jag veta om hans känlsor är äkta när han säger att han vill ha mig tillbaka, om han har tappat dom så fort nu?
Idag har jag dragit många funderare på hur jag borde göra nu och sen. Ska jag bara låta honom vara nu? Risken finns att han gillar det och vänjer sig vid det, alltså att vi aldrig blir tillsammans igen. Men han kan ju känna saknad efter mig, men tyvärr så tvivlar jag starkt på det... Det är synd eftersom att jag älskar honom så mycket..
Jobbigt det här med kärlek. Det är liksom en drog, ett beroende. Jag kan erkänna att jag är beroende av honom, jag tar alltså en drog, en kärleksdrog och nu behöver jag jättemycket hjälp att blir av med mitt beroende, vet bara inte hur. Han vill att jag ska ta bort mina känslor nu, lägga i en kartong på vinden och sen plocka fram när han har lust och vill.. Jag vet mycket väl att det inte borde vara så, men jag vet mycket väl att jag kommer ge mig för lätt.
Hmm, jag antar att jag skriver mera sen..
Hörs då!
/ E-K
Rosen med tusen törner
När jag satt på bussen hem så tänkte jag att han är det mest taggigaste rosen jag har hållt i. Vart man än tar så gör man sig illa. Vart är den rosen som jag höll i förut, den utan törner? Den som man blev glad av att hålla i och lukta på. Jaja, hur som helst. As long you're happy, I'm happy too.
Håller på att titta på Simpsons nu, rätt kul faktiskt, roligt när man har alla säsonger också ^^
Hoppas allt känns bättre imorgon.
/ E-K
"I hate mondays"
Det tog ett tag innan jag skaffade en sån här internetblogg, så många av mina kompisar som har det, men jag har aldrig fastnat men nu antar jag att jag bara måste få skriva ner lite vad som händer i mitt liv förtillfället. Ta lärdom av andra eller kanske ge tips.
Hur som helst, idag vaknade jag rätt tidigt, runt sex fast jag inte skulle upp förän halv åtta och gå till praktiken. En vecka har gått nu sen sömnlösheten började om igen. Mat, nej det har jag inte riktigt fått i mig ordentligt heller. Åt rätt mycket idag tycker jag, men tyvärr kom det upp igen.. Vet ni varför? För jag har blivit sårad.
För er som inte har en aning om vem jag är, så hade jag ett förhållande på 28 månader för nån månad sen. Jag har aldrig älskat någon så mycket som jag gjorde då, eller fortfarande gör tyvärr. Av någon anledning gjorde jag slut med honom, troligen för att jag var osäker på om han älskade mig och ville inte bli sårad av honom. Allafall, vi fortsatte umgås, hålla på som om vi fortfarande var tillsammans tills en dag... Han berättade för mig att han strulat med en tjej i hans klass. När jag fick reda på det grät jag så jävla mycket och slutade äta typ. Han såg hur dåligt jag mådde och jag trodde han skulle ta lärdom av det och vilja bli tillsammans med mig igen, WRONG! Istället fortsatte det som hänt och de fortsatte att träffas och "hålla på".
Nu sitter jag här, har inte ätit eller sovit ordentligt på en vecka och är fortfarande kär i min första och enda "kärlek vid första ögonkastet" Frågan är om man ska gå vidare eller inte.. Glömma nu och sen förlåta om han kommer igen eller bara leva vidare? Jag vet att det är mitt fel, så det är inget man egentligen ska klamra honom för, det är bara en svår och tuff tid för mig just nu. Den killen jag blev kär i var snäll, omtänksam och älskade mig överallt annat. Men visst, personer försändras, för jag hoppas verkligen inte att jag är precis likadan som för mer än två år sen! ;D
Annars har väl dagen varit som alla andra, kliva upp, göra sig iordning, gå till praktiken, komma hem, skriva några rader, sjunga och spela lite med gitarren, ny låt på gång igen föresten :)
Fan vad skönt det var att skriva av sig lite..
/ E-K
